Ännu ett postapokalyptiskt äventyr från Bethesda, även om det på omslaget står att spelet kommer från skaparna av Doom, ID-Software.

Spelet börjar med att vår planet träffas av en meteorit som förändrar världen. 100 år senare vaknar du upp ur en kryo-sömn till en värld som ser helt annorlunda ut. Du blir attackerad men får hjälp av en man som bor i närheten. För att komma över vapen med mera så ger du dig ut på olika uppdrag. Miljöerna är som hämtade ut Mad-Max-filmerna. Mycket öken och sand alltså. Överlevare bor i små inhägnade samhällen och hotas ständigt av plundrande banditer som härjar längs vägarna. Mellan olika bosättningar tar man sig fram med hjälp av buggys eller liknande.

För att få pengar och utrustning antar man olika uppdrag. På vägen går det att loota en del och det man inte vill använda kan man sälja till en handlare för att istället kunna köpa vapen eller annat. Som första uppdrag (som även fungerar som tutorial) ska man slå ut ett gäng banditer. Det är ganska lätt men det känns lite orättvist när de både hoppar runt som apor och tar skydd bakom inredningen för att sen poppa fram och skjuta på dig. Det finns ingen funktion för att ta skydd så det gäller att ducka och smyga runt hörn istället. Kontrollen är enkel men siktet är inte det bästa. Blir man träffad kan man dock dra sig undan för att självläka och blir man dödad får man en chans att med nanoiter läka kroppen för att få en andra chans.

Bitvis måste man även köra och ibland även tävla. Spelet innehåller alltså en blandning av både shooter och racing.

Spelet känns lättsamt och det är skönt att bara flyta med, göra sina uppdrag och sen gå vidare. Till skillnad från t.ex Fallout behöver man inte känna någon desperation att hitta vatten eller att inte kunna bära med sig all loot man hittar längs vägen.

Jan Hauger söker jobb som förskolelärare på förskolan Gläntan. Förskolan är speciell på så sätt att den ligger bredvid psyk-hemmet Sankta Patricia där barnens föräldrar är intagna.

I Jans jobb ingår det att ta med barnen genom en underjordisk gång till besöksrummet där de kan umgås med sina intagna föräldrar. Personalen är strikt förbjuden att ställa frågor till barnen men Jan vill så väldigt gärna veta om ryktet att hans stora kärlek Alice sitter där. Men det är inte bara Jan som har dubbla avsikter med att jobba på förskolan. Det kommer dit mytiska personer på nätterna och en kollega verkar vara besatt av en känd massmördare.

Boken är som sagt väldigt långsam och varje steg framåt är även ett steg bakåt. Theorin lyckas lägga stämningen är på en jämn nivå och samtidigt hålla intressenivån uppe ända till slutet. Handlingen innehåller små små nycker som ändrar berättelsens riktning. Huvudpersonen Jan skildras övertygande som den något labilt störda person han är. Det är med spänning man sitter och väntar på att hans väldigt tunna skyddshinna plötsligt ska brista.

Svenska DICE har satt Sverige på den internationella spelkartan med spelserien Battlefield. Bad Company handlar om ett lite tuffare gäng soldater som går in och röjer vägen innan de dyrbara specialstyrkorna skickas fram.

Handlingen är ganska okej. Inte något mästerstycke men ändå underhållande. Gruppdynamiken är ganska komisk men inte helt otrolig. Gruppen stöter de på legosoldater som strider för fienden och som visar sig ha ett stort förråd med guld. Jakten på guldet tar över och blir deras främsta mål.

På varje bana finns både samlarvapen och guldväskor att leta efter. Vapnen är olika modeller men inte bättre än de vanliga vapnen man utrustas med. Allt från ljuddämpade automatvapen till riktigt hyggliga prickskyttegevär. Är man ute på åkrarna lämpar det sig bra att agera krypskytt men i byarna är det bättre med automatkarbiner. På en del ställen är det svårt att ta sig igenom om man inte kan skjuta på distans. Då är det tur att man kan kalla in pansarattacker, men det känns nästan lite fuskigt när man kan ligga på en kulle och slå ut en hel by.

Spelet är lite av ett typiskt krigsspel men det bjuder på mycket variation. Det finns också möjligheten att ta sig fram genom att hoppa in i valfritt fordon. Bil, stridsvagn, båt eller helikopter. Om fordon skadas går de laga med ett speciellt verktyg.

Nästan allt i spelet går att skjuta sönder. Om man känner för det kan man skjuta sönder väggen på ett hus och kliva rakt igenom. Till och med träden går att fälla med några skottsalvor. Mycket effektivt om man blir beskjuten av någon som gömmer sig i ett buskage men det slår åt båda hållen.

Battlefield: Bad Company - Gameplay

Spelet är förhållandevis lättspelat jämfört med t.ex Call of Duty. Det finns många återstarts-punkter på banorna och de fiender man redan besegrat en gång återkommer inte. Det går alltså ganska bra att spela på svåraste nivån och ändå ta sig fram i spelet även om man inte är en van spelare. På gott och ont.

Själva gränssnittet är sparsmakat men fullt tillräckligt. Man ser hur mycket hälsa och ammunition man har samtidigt som man kan se en liten minikarta så man vet var man är. Resten av skärmen är reserverat för själva spelandet.

Du vaknar upp i ett rum, där har du legat nedsövd bra mycket längre än vad som varit planerat. Alla andra testpersoner är döda och du är ensam människa kvar. En liten rund robot försöker hjälpa dig att fly men sen blir det kaos av allt och istället för att undkomma i en räddningskapsel råkar ni väcka GLADOS till liv igen, en makttokig artificiell robot som styr över testcentret. GLADOS är lite retsam eftersom du dödat roboten i ett tidigare spel men nu när den åter fått liv kan den tvinga dig att delta i testcentrets olika tester resten av livet. (och skulle du råka dö så funderar den på att börja med återskapning av celler som hobby). En dyster framtid alltså. Du blir placerad i en massa olika rum där du ställs inför knepiga problem men som alltid går att lösa genom att använda portalgeväret på olika kluriga sätt.

Portal 2 är en typ av pusselspel spelat i första-persons-läge. Det går att röra sig, hoppa och skjuta med portalgeväret. För att ta sig förbi olika hinder och lösa knepiga gåtor gäller det att klura en del innan man kommer på lösningen. Grafiken är mycket snygg och spelets motor grundar sig på source, den motor som skapades till Half Life.

Spelet har en dyster ton med fallfärdiga rum, mycket rost och sarkastiska kommentarer från roboten som bygger upp testrummen. Men spelet innehåller inget blod eller skjutande på levande föremål, så det är ändå ganska barnvänligt. Spelet passar till alla som tycker om att lösa olika typer av pussel. Även om det är en uppföljare så känns den fortfarande nyskapande och är ett välkommet alternativ till de mer blodiga FPS-spelen.

Wordfeud är ett flerspelar-pussel-spel där man kan utmana vänner (eller okända) och spela flera parallella spel samtidigt. Spelidén är enkel. Man spelar varannan gång och varje spelare har 7 brickor med bokstäver. Med bokstäverna ska man bilda ord på ett rutat bräde. Varje bokstav har en liten siffra som berättar hur mycket poäng just den bokstaven ger om den används när man bildar ett ord på brädet. Vissa rutor ger bonuspoäng. T.ex ger DL dubbelt poäng för bokstaven och DW ger dubbelt med poäng för hela ordet man lägger.

Ordlistan i Wordfeud är omdebatterad, enligt regelboken till Alfapet är endast ord som finns med i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) giltiga, men ordlistan till Alfapet är hemlig och man kan få till alla möjliga böjelser på ord. Detta är något som irriterar fanatikerna men för oss vanliga spelare kanske det inte spelar så stor roll.

Wordfeud finns både till iOS och Android och det går att utmana mellan spelare oberoende av vilken telefonmodell som används. När en spelare gjort sitt drag går turen över till motståndaren och det kan hända att denna inte svarar med ett motdrag på flera timmar. Så är man otålig kan man köra upp till 30 parallella spel samtidigt.

Om Wordfeud är en fluga eller inte är svårt att säga men det är grymt roligt och förtjänar sin plats på iTunes topplista över mest nedladdade spel. Spelet är gratis men vill man slippa störande reklam kostar det ca 20 kronor.

Livet Deluxe är tredje delen i serien Stockholm Noir som skildrar livet i Stockholms undre värld. I denna bok tas kontakten åter upp med huvudpersoner från de tidigare böckerna. Alla har egna parallella mål men handlingen för dem samman, på ett eller annat sätt.

JW har snart suttit av sitt straff men polisen misstänker att han på något sätt hållt på med avancerad pengatvätt för den undre världen inifrån fängelset. Kriminalaren Martin Hägerström rekryteras att bli UC och tar en anställning som plit på fängelset där JW sitter för att försöka komma nära och knyta kontakt. Eftersom Hägerström själv har en fin uppväxt tror de att han kan bli kompis med JW som gör allt för att själv hamna i de fina kretsarna.

JW’s polare Jorge har nu blivit kaféägare men drömmer fortfarande om att tjäna storkovan och bli en riktig glidare. Men han måste tänka stort nu, en värdetransport, en stöt och sen vara set-for-life. Han får kontakt med finnen som sitter på ett recept som kan bli Sveriges största rån någonsin. Samtidigt försöker någon ta kål på Jorges hatobjekt: juggebossen Radovan Kranjic. Radovans dotter Natalie som tidigare levt ett skyddat liv i lyx måste nu fråga sig själv vem hon är och vem hon vill bli. Vem ligger bakom mordförsöket och framför allt: vem ska bli kum den dag Radovan dör?

Boken går att läsa fristående men jag rekommenderar att läsa böckerna i ordning. Livet Deluxe är minst lika bra som de två föregående böckerna men man får lite mer bakgrund om man läser dem alla och även sett ur olika vinklar. Berättelsen känns trovärdig och är lagom detaljerad. Stilen skiftar beroende på vem i boken som följs för tillfället och det fungerar bra. Som vanlig Svensson känns det som att man hamnar mitt i den kriminella smeten och det är mycket spännande att få lite insikt hur tankegångarna går hos killar som Jorge. Att dela upp handlingen på flera personer fungerar också bra då karaktärerna är starka och läsaren kan anknyta till dem alla. I andra böcker kan det kännas jobbigt när handlingen skiftar till en karaktär man tycker mindre om men här är det inte så alls.

Jens Lapidus är Sveriges kung just nu i genren Stockholms undre värld.

Till skillnad från bunkerns trygghet finns det både raiders, nybyggare, kannibaler och diverse muterade skapelser. Allt från jätteskorpioner till supermutanter. Det finns dock gott om skjutvapen och man hittar utrustning som ammunition och hälsopack lite överallt. Men det gäller att hålla hårt i de kraftigare vapnen.

I närheten av ”Vault 101″ som var den bunker man växte upp i så finns staden Megaton. Där finns det lite olika uppdrag att utföra och fungerar som en bra introduktion till spelet i övrigt. Spelar man dessutom korten rätt kan man få ett eget hus att förvara utrustning och förfriskningar i. Det kommer behövas senare under spelets gång för ibland måste man välja mellan raketgevär, eldkastare, minigun osv. Hur mycket man kan bära beror på hur stark man är och vad varje grej väger.

Uppdragen är lagom komplicerade. Man får ett mål och sen är det bara att följa kartan tills man kommer fram. Beroende på situation kan man få nya delmål och det brukar alltid finnas alternativa lösningar på varje problem man ställs inför. T.ex kan man välja att istället för att desarmera bomben i Megaton så kan man spränga hela stan i luften. Lite tråkigt om man gör det innan man gjort alla uppdrag där bara.

Väljer man att spela huvuduppdragen, dvs jaga efter sin pappa hela tiden så går spelet ganska snabbt att klara av. Men man får ut betydligt mycket mer om man väljer att utföra de sidouppdrag som dyker upp. Ett sådant här spel spelar man inte så mycket för att ”klara” utan mer för att få utforska så mycket som möjligt.

Spelet kan vid första anblicken se ut som en klassisk FPS när man strövar omkring i ödelandet. Men att bara skjuta hej vill kommer man inte långt med, så till sin hjälp har man stridssystemet VATS. Har man tillräckligt med aktionpoäng kan man göra flera attacker på följd där man siktar in sig på olika kroppsdelar. Systemet fungerar faktiskt utmärkt bra och känns ganska nyskapande, jag har då inte sett det tidigare åtminstone.

Fallout 3 och efterföljaren Fallout: New Vegas är de spel jag lagt ner mest tid på någonsin, och jag tröttnar inte. Jag älskar det efter-apokalyptiska temat och framför allt detaljrikedomen. Här har man tänkt på att göra flaskor, matvaror, posters och hela kittet i samma anda. Mycket av rekvisitan skulle gärna få hänga på väggarna hemma. Jag älskar retrostilen. (Som påminner lite om spelet Bioshock) Gammalt och nytt blandas och det känns helt trovärdigt att med ett hypermodernt laservapen försvara sig mot nån stackars plundrare som försöker ge sig på en med något så basic som ett slagträ.

Spelvärlden är riktigt stor, det finns massor att utforska. Även om man kryper ner i en grotta under marken eller går någonstans där det är ytterst troligt att spelare inte skulle gå så är allt detaljerat. Går man tillräckligt långt österut så man hamnar utanför kartan får man ett snyggt litet meddelande om detta och det ser ut som att man skulle kunna gå hur långt som helst. Inget mystisk grå vägg här inte! Också spelets handling/historia känns väl genomtänkt och lockar till många timmars spelande.

Fallout är mitt absoluta favoritspel och jag är ett av utveklaren Bethesdas största fan. Rekommenderar det här spelet starkt till er som ännu inte testat.

Gustav Sterner paddlar kajak i skärgården utanför Nynäshamn och blir vittne till en avrättning. Han flyr för livet men blir rammad av en motorbåt, hans militära träning tar över och han klarar livet med nöd och näppe. Väl tillbaka i land märker han att han är förföljd och efter lite efterforskningar med hjälp av vänner och kontakter  visar det sig vara en terroristcell på väg att utföra en aktion i Sverige. Det är dags att försvara riket och åter bli vargen ..

Kaj Karlsson är utbildad Kapten med egna erfarenheter från kustjägarna och SSG. Med denna bok har han återskapat en sorts spionthriller i sann Coq Rouge-anda. Gustav Sterner är precis lika stelbent som Carl Hamilton men det går inte att förneka att det är spännande med tanken om svenska spioner som slår tillbaka mot terrorismen.

Det är nu 10 år sedan elfte september attackerna i New York och boken tar upp aktuella frågor om samhällets sårbarhet. Även relationen till forna Ryssland smyger sig in i boken samt som vanligt i böcker som denna: politikernas inkompetens.

Operation Nordvind är lättläst spänning som bäst.

Enslaved är ett riktigt trevligt spel med fina färgglada miljöer i en postapokalyptisk värld. Till skillnad  från andra postapokalyptiska spel där allt är entonigt och trist så är Enslaved lite av en färgklick. Du färdas genom statsruiner 150 år in i framtiden där växtligheten för sedan länge tagit över och blandats med slumrande högteknologi. Jag gillar att de smygit in lite gamla landmärken och det är lite apornas värld när man i inledningen flyger över en rostig frihetsgudinna. Som en blandning av olika filmklassiker ..

I spelet styr man Monkey som växt upp föräldralös och troligen fått sitt namn efter sina akrobatiska klättringskonster. Monkey klättrar lätt uppför stuprör och hoppar mellan avsatser utan problem. Som följeslagare färdas du med tjejen Trip som är teknikkunnig och gärna hjälper dig med uppgraderingar av vapen och utrustning. I början av spelet är man fångad på ett slavskepp men lyckas rymma. Trip förslavar Monkey med hjälp av en slags slavhjälm som tvingar honom att göra allt hon ber om. Om Trip skulle dö går Monkey samma öde till mötes så det gäller att hela tiden se till så att hon inte är utsatt för fara. Trip lovar att fria Monkey så fort han hjälpt henne att färdas hem, x antal mil genom den urbana djungeln.

Spelkontrollen är enkel och Monkey både klättrar och balanserar utan problem. Det som är lite negativt är att han inte hoppar särskilt bra på marken. På vägen de måste måste färdas stöter de ideligen på högteknologiska minor, robotar, turrets och allt möjligt man kan tänka sig. Som vapen har man en högteknologisk käpp som går att använda både till att skjuta, slåss och att använda som energisköld. ”Bakom-axeln”-kameran följer också med i vändningarna men det händer ibland att man blir stående med skölden åt fel håll och då ligger man pyrt till.

Det finns lite upprepningar i spelet som börjar märkas efter nån timmes spelande men det är inte så störigt. Något som gör spelet mer intressant är att man i vissa delar kan välja om man vill kämpa eller försöka smyga sig förbi fienderna. Det sistnämnda är faktiskt riktigt klurigt och det gäller att tänka hur man ska röra sig. Det finns också en del ‘bossar’ att kämpa mot. Men alla har sina olika rörelsemönster och det går fort att hitta svagheterna.

Miljöerna i spelet är häpnadsveckande och detaljrikedomen är över förväntan. Storyn är skickligt gjord med en bra och trovärd handling. Spelet innehåller allt en bra western kan tänkas innehålla. Från skyttegravarna i amerikanska inbördeskriget till laglöshet, hästjakter, indianer och dueller i ökenstäder! Satte mig ner för att testa 10-20 minuter men vart fast i flera timmar.

Tvärtemot Red Dead Redemption är Call of Juarez inte en western med öppen karta, man tvingas följa storyn ganska tight och det finns inga möjligheter till avstickare. Efter varje ”kapitel” får man en summering på hur många ”dolda skatter” man hittat/missat och statistik på vilka vapen man använt osv. Det bäddar för att man vill gå tillbaka senare och spela om en bana för att gå på skattjakt. Varje ”skatt” man hittar låser upp någon typ av extramaterial i form av bilder eller liknande som man senare kan bläddra igenom från huvudmenyn.

Inför vissa kapitel får man själv välja vilken av bröderna man ska spela som, de har olika egenskaper, den ena är en bra skarpskytt medans den andra kan kasta lasso och knivar t.ex.

Kontrollen i spelet är ganska ok, man vänjer sig fort. Det jag saknar är möjligheten att ta betäckning bättre, som det är nu är svårighetsnivån aningen för svår. Vid vissa delar i spelet syns en röd markering där man ska ställa sig för att hamna i ett videoklipp där man halas upp på en mur eller liknande.

Att spela multiplayer är jättekul, men det är något för få spelare online samtidigt för att få upp ett bra tempo. Kan i och för sig vara så att jag spelade fel tidpunkt på dygnet?

Hur som helst kan jag rekommendera COD : Bound in Blood och ser redan fram emot uppföljaren som jag hört ska vara i mer modern tappning.